Turist i gamla dåliga tider

I Allhelgona åker jag och äldste sonen till Berlin några dagar. Det fick mig att tänka på några texter jag skrev om övergången från kallt krig till något annat, då när Berlinmuren fallit. Den här är en resguide till minnet av kommunistiska östeuropa, skriven för Vagabond och med bilder av Robert Blombäck. Den skrevs 1999, tio år efter att allt ändrades. Håll tillgodo!

Vi störtade ut genom S-bahndörrarna och rusade med bultande bröst mot gränsövergången. Det var bara någon minut kvar till midnatt. Då skulle gränsövergången stänga och vi var på fel sida. Att åka på fest i Östtyskland var häftigt, men tanken att bli kvar i Östberlin över natten var lite för mycket av det goda.

Det här var i början av 1980-talet, vi var unga, på äventyr med brutna gevär på tröjan och vänstertidskrifter i fickan. När vi skulle in i Östberlin på eftermiddagen hade polisen lagt beslag på min reskamrat för förhör. Jag stod handfallen och väntade.
Till slut kom han tillbaka, utan fredsmärke och tidningar. Vi satte oss på ett förortståg och diskuterade resebokens råd om att betrakta gränspolisen som strikta preussare, inte som kommunister.

Vi klev av i Kleinmachnow och hittade festen i en ful hyreskasern. Vi satt på golvet, snackade om vardagligheter och drack samma sura vin från Bulgarien som hemma. Men ändå var det kittlande att befinna sig i det verkliga Östtyskland, inte i det tafatt turistifierade skyltfönstret kring Östberlins centrum. Och dessutom på förbjuden mark – våra turistvisum gällde inte utanför stadsgränsen.

Först hade vi knappt kommit in i Östberlin – nu visste vi inte om vi skulle komma ut. Det var skrämmande och spännande på samma gång, en stark introduktion till kommunistturismens särskilda lockelse.

Så föll muren. Ett samhällssystem försvann. Vi fortsatte resa till ”Östeuropa” – som nu åter fick den mer korrekta benämningen Centraleuropa. Men på något sätt var det inte samma sak. Vad var det som saknades?

Funderingen väcktes hemma i Stockholm. Det kändes så absurt när historierna vi drog från resor i 80-talets Östeuropa kryddades med längtan. Vi satt faktiskt och saknade en tid när de människor vi mötte inte kunde resa ut ur sitt land, en tid när fängelser i halva Europa höll fångar bara för deras åsikter, när butikshyllorna gapade tomma. Det var omoraliskt – men ändå ett faktum.

När man tänker tillbaka är det inte bara politiken som gör fascinationen för öststaterna svårbegriplig. För ärligt talat handlade det ju inte om de mest attraktiva av resmål:
Det bjöds usel service och dålig mat, trist väder och föroreningar. Brunkol blandat med avgaser från orenade, dåliga motorer doftar inte gott. Gråbruna, flagnande fasader, röda banderoller, flaggor, uniformer och socialrealistiska monumentalverk är inte min idé om skönhet. Ändå var det så det luktade och så det såg ut. Och jag saknar det. Det märks inte minst när en pust av ”östdoften” blåser förbi på någon resa. Minnena stiger upp – och de är behagliga.
Vad var det egentligen som lockade? En resa i minnet och i verkligheten kanske kan ge svaren.

Mitt i Berlin. Vi går runt Tysklands ”riksgrop” där byggkranarna skapar ett centrum för det återförenade landets nya huvudstad och börjar promenera längs paradgatan Unter den linden.

Det var världens tråkigaste gata på DDR-tiden, kantad av pampiga flygbolagskontor från socialistländerna, några ambassader och låtsasbutiker som med plastig elegans skyltade med saker få ville köpa. Det fanns inga caféer att fly till när blåsten smet in under kragen. Det var bara att borra huvudet mellan axlarna och trava vidare mot Brandenburger Tor.

Unter den Linden är fortfarande en dödstråkig gata. Nu finns några caféer, men de är inte många och sträckan är lång. Det var den märkliga känslan av att se muren från östra sidan som då fick mig att trotsa snålblåsten ända till Brandenburger Tor. Jag tänkte på världshistorien och politiken och drev stegen vidare.

Nu har världshistorien tagit en ny vändning och jag går istället åt andra hållet, förbi Alexanderplatz, som mer än någonsin ser ut som en förstorad version av Farsta Torg, och vidare längs Karl Marx Allee med de palatsliknande hyreskasernerna i Stalinarkitektur ut till Friedrichshain.

Det här är det gamla Östberlins kärna. I ”palatsen” bodde mönsterarbetare och partimedlemmar, men i de omkringliggande husen från förra seklet bodde de vanliga östberlinarna. Här borde det finnas kvar en del av ”östkänslan” och här borde människorna kunna hjälpa mig att förstå vad som lockade. Och få en titt på en bit av Berlin som blivit hipp de senaste åren.

Det är lördag eftermiddag i ett gathörn på Rigaer Strass. Några byggjobbare med snagg i två längder packar ihop för dagen på en byggnadsställning. En av de gamla östdamerna i kvarteret hänger på sitt balkongräcke. Ett trådsmalt punkigt par med regnbågshår cyklar förbi. Alla tittar de på samma sak: de två transorna som tvättar skyltfönster. Ett par med barnvagn är de enda som vänder bort blicken. De vågar inte annat. De tittar rakt fram tills de nått kröken. Då kommer en snabb men grundlig blick innan de försvinner.

Kvarterets kneipe har just bytt ägare. Nu står de nya innehavarna i städrockar och papiljotter, håriga ben och överspacklad skäggbotten och sliter med trasa och fönsterskrapa. Man vet inte riktigt hur mycket som är exhibitionism, hur mycket som är trotsigt insisterande på att vara sig själv och hur mycket som är fräck marknadsföring inför kvällens nypremiär. Rent blir det till slut, efter mycket fniss och flört med förbipasserande.

I dagens Friedrichshain krockar östkulturen, småborgerlig och försiktig på arbetarvis, med hela exhibitionismen från die Szene, Berlins klassiska alternativa kultur. När muren föll fanns gott om hus att ockupera eller bo billigt i. Kreuzberg på västsidan förlorade en del av sin roll. Prenzlauer Berg och Friedrichshain i öst fick massor av nya barer, ockuperade hus, regnbågsfanor och människor som nyvakna kryper fram vid lunchtid, drogsmala i skinnbyxor.

Men även om de inflyttade Szene-människorna syns mest, så är det de forna östborna som helt dominerar Friedrichshain. Det märkliga är att de också längtar tillbaka till DDR-tiden.

– Jag kände mig absolut inte glad när muren föll. Vi hade väntat på en östtysk perestrojka – men dit ledde murens fall inte. Då började en helt annan process, samgåendet med Förbundsrepubliken blev huvudsaken. Vi ville ha demokrati, men inte kapitalism, säger Peter.

Han är aktiv i ”öst-partiet” PDS och tycker att mycket blivit sämre sedan återföreningen. Arbetslöshet, sociala klyftor, förlorad gemenskap mellan människor. Visst var det absurt att inte få tycka vad man ville eller resa fritt, men förtrycket var, säger Peter, inte så som ni trodde i väst.

Han delar åsikt med många östberlinare. I hela forna DDR får PDS 20 procent av rösterna, i Östberlin ställvis 60-70 procent. Vi resonerar fram och tillbaka men jag kan ändå inte förstå hur man kan bortse från förtrycket och se det som en bisak.

Den intellektuelle trädgårdsmästaren Jörg i Potsdam utanför Berlin hjälper mig att begripa längtan tillbaka.

– Det kastas så mycket skit på det gamla DDR. När grannen skäller på mina barn, då försvarar jag dem! säger han.

Så kan det vara, men det är tveksamt om våra samtal leder mig närmare svaret på min egen gåta. För DDRs forna invånare handlar det om djupare processer, om ett liv som är vänt helt ut och in och trygghet som gått förlorad.

Men samtalen med Peter över en öl på en kneipe och med Jörg hemma i hans kök, med vänner som kommer förbi och en översvallande gästfrihet, påminner ändå om en av pusselbitarna i svaret på min fråga.

Det handlade förstås om människorna, deras gästfrihet och vilja att tala med oss. Jag tänker inte påstå att ”öst” hade trevligare, intressantare, gästfriare människor än andra delar av världen, men situationen gjorde att de gärna ville berätta och vi gärna ville höra.

Det fanns dessutom gott om tid. Den kommunistiska arbetsmarknaden, som elakt beskrivits som att ”vi låtsades arbeta och staten låtsades betala oss för det”, gav tid och kraft över till annat än lönearbete. Den som ville smita en eftermiddag från jobbet och guida runt en trevlig västturist kunde oftast göra det.

Och det gick lätt att träffa intressanta människor. Den som hade lite tur och gick på de rätta krogarna kunde plötsligt befinna sig mitt uppe i ett samtal med konstnärer, författare, forskare. Det fanns ett slags krogens parlament, ibland mycket frispråkigt men så plötsligt försiktigare i rädsla inför säkerhetstjänstens vakande öron.

Konstanty Gebert är en polsk journalist och författare, dissident under kommunisttiden. Han har konstaterat att det är lätt även för honom att sakna kommunisttiden – han hade som skriftställare en mer central ställning då än han har i dag, när Polen blivit en normal demokrati.

– Vi diskuterades, vi uppskattades, vi hade skockar av intellektuella turister som kom över från väst och avundades oss. Det var kul så länge det varade. Men det var en patologisk, om än trevlig, effekt av en patologisk situation, säger han.

Till saken hör definitivt att man som besökare från väst kunde få en uppmärksamhet som man inte alltid förtjänade som person. Man kom från den andra världen, kunde berätta därifrån, kunde kanske bjuda på någon extra omgång på krogen med sin inväxlade valuta. Det var trevligt att bli uppmärksammad. Och det är kanske först efteråt man kan se en viss ihålighet i det.

Prag. Karlsbron, den magiska, med de svartnade statyerna med sina guldkronor, borgen på berget, gamla stan i ryggen. Ett av Europas verkligt vackra promenadstråk. Då, innan muröppning och sammetsrevolution, hittade man här östtyska hippies som sjöng John Lennon till ostämd gitarr. Hit fick de resa. Och här kunde de träffa västmedborgare.

Prag var, liksom hela Centraleuropa, en sovande skönhet för oss som växte upp under kalla kriget. I skolan, i massmedierna slutade världen vid järnridån. Men när man en gång kom bakom och upptäckte Prag, Budapest, Zagreb i deras törnrosasömn så var det ytterligare ett skäl att resa dit. Vi gick på Café Slavia eller Hotell Gellért och tyckte oss ha upptäckt en dold kulturskatt.

I dag finns det inget dolt över Prag. En påskafton på Karlsbron är ficktjuvars Mecka. Horder av italienska turister står med blicken i fjärran och blockerar vägen. Tyska turister handlar i stånden för konsthantverk, köper ett foto av en folktom bro, taget i gryningen, för att minnas det de inte sett. Tjeckiska farbröder drar in en slant på att spela tradjazz.

Men solen värmer och våren är här och om man hänger på räcket och tittar bort från horderna är magin där igen. Prag har – välförtjänt – fått en överdos av turister, som givit resurser att varsamt restaurera de vackra byggnaderna.

När muren föll upptäckte amerikanerna Prag. ”Som Paris på 20-talet” tyckte ungdomar i slitna jeans och njöt av att pengarna räckte i evigheter. Musiken var nu Stairway to Heaven och författardrömmarna legio. Kvar av denna invasion finns en riktigt bra engelskspråkig tidning, Prague Post.

Nu är turismen mer vuxen. Det är weekendturisterna från Europa och blåhåriga amerikaner på sin tre-stopps Europaturné. Prag slåss med Rom om att få bli tredje anhalten efter London och Paris. Allt oftare vinner Prag, vilket gläder ekonomerna men också bidrar till att tjeckerna inte längre har råd att ta en pilsner i den turisttäta gamla stan.

Vi flyr ut från trängseln i gamla staden för att få korn på lite av det vardagliga Prag. I vår jakt på det gamla Östeuropa hamnar vi på baren Prace. Ordet betyder Arbete och hela baren är en kommunistnostalgisk ironi.

Men fanor och skyltar från dåtiden är inte det mest framträdande denna kväll. Vi slår oss ned vid baren och försöker att inte rodna allt för mycket. Några italienskor öppnar dörren, kastar en snabb blick mot baren och bryter ihop fnissande. Så vänder de på klacken och går ut.

Skälet till våra problem med anletsdragen är uppenbara: Mitt i denna kommunistinredda bar serverar en barbröstad flicka öl. Synen av två lite tafatt hållna ölglas, två tuttar och i bakgrunden en sovjetisk fana är snarare rörande än upphetsande, men det har lockat en skock män i blandad ålder på vad som annars varit en tom måndagskväll.

Det är en ren spekulation för att fylla baren, av det slag som upphovsmännen alltid kallar ”en kul grej”. Tjejen, som inte vill säga vad hon heter, säger att hon gör det för att det är kul, inte för pengarna. Känns mycket förutsägbart, men hon klarar sig ändå med värdigheten i behåll. Hon har ett distanserat leende och ett lagom vänligt ord åt var och en.

– De flesta kommer hit bara för de nakna brösten, konstaterar hon krasst.

Hon är en av sju flickor som ”hyrs ut” av en fixare till barer som vill få upp omsättningen.

– Visst blir jag generad. Vissa tror jag är en hora, men det handlar inte om det, säger hon.

Vi går ut på gatan och ser oss omkring. Även ute i förorterna är Prag vackert när natten faller och den fantastiska fasadbelysningen sätts på. När gatorna är tomma är det lätt att tänka sig tillbaka till äldre tider. Än mer än i dag bjöd öst förr på en tidsresa, en möjlighet att se sådant som försvunnit hemma. Där hade inte den ekonomiska utvecklingen drivit fram rivningar och omdaningar. Hyrorna var så låga att inga pengar fanns till renoveringar i stadskärnorna – fasaderna var vackert förfallna. Det var knappast särskilt kul att bo i fukt och drag och ömt försöka vårda glöden i en brunkolskamin för att inte behöva frysa sig genom natten, men för en besökare från Sverige var det tilltalande.

Tiden stannade i öst någon gång på 1970-talet. Industrialismen med sina fabriker och med sin kollektiva arbetarmiljö dominerade i öst när tjänstesamhället tagit över i väst. Social trygghet – driven in absurdum – fanns kvar. Design, klädmode, kulturliv – allt präglades av 1960-och 1970-tal ända fram till murens fall.

En både lustig och obehaglig illustration till detta finns på Stasi-museet i Berlin. Gå in i rummet där Erich Mielke, högste chefen för denna världens kanske effektivaste övervakningspolis, hade sitt kontor och se hans utrustning. Det är bakelit, klumpig design, tunga telefoner, internradio. Allt ser ut att vara gjort senast i början av 1960-talet. Endast papperstuggen är lite modernare, kanske 1970-tal.

Men det fanns också ett krassare skäl till östs lockelse: Det var en behaglig känsla att tonårig glida in på klassiska hotellrestauranger med zigenarmusik, kristallkronor och svassande kypare och beställa en trerätters med vin utan att behöva oroa sig för notan.

Vi var valutasvin. Budapest, Prag, Warszawa, det kostade nästan ingenting för oss. De tvångsväxlade pengarna räckte till lyxliv – ville man ha ännu mer gick det att svartväxla till en löjlig kurs. Visst gapade hyllorna ofta tomma och av menyernas femton rätter var seg schnitzel ofta den enda som fanns i sinnevärlden, men vi kunde ändå klättra en bra bit upp på samhällsstegen jämfört med hemma, åtminstone om den mättes i konsumtion.

Centraleuropa är fortfarande billigt för en skandinav, men kanske inte så länge till. Tydligast är skillnaden mot förr i Ungern och Polen. Polen har i dag bland sina nästan 40 miljoner invånare fler människor än Sverige som tjänar över den svenska medelinkomsten.

Warszawa är en sjudande ekonomisk succé. Ekonomin växer så det knakar och hela staden har en hetsig puls. Det märks inte minst i ett snabbt, lite rått nattliv. På nya innestället Restaurang 99 glider kostymklädda polacker in med utländska affärsmän och bjuder flott på lättstekt gåslever serverad med marinerade russin och vitlök. Stället utnämndes nyligen till ett av Europas tio häftigaste av Wall Street Journal.

Men Polen är inte ett utan flera samhällen i dag. De som snabbt lyckats lära sig de nya spelreglerna har blivit rika. Men andra har fått förnedra sig eller förbli fattiga. Under hotelldörren skjuter horor envist in sina visitkort och i taxin mellan två nattklubbar får vi ropa ”ne kurva”, inga horor, för att komma dit vi vill och inte till något skummare.

Nattklubben Pikarnia, Bageriet, ligger i just ett gammalt bageri en bit utanför citykärnan. I ett myller av gångar och små och stora rum dricker och dansar polacker och en del utländska affärsmän. Ljuset blinkar och på väggarna projiceras bilder.

Jag får en rejäl vodka och börjar plötsligt titta intresserat på filmen på väggen. Det är klassiska bilder på små kommunistiska pionjärer i röd schal, militärparader, demonstrationer med plakat om freden och socialismen – propagandafilmer från den tid polackerna lämnat bakom sig.

Det här är typiskt: Överallt i Östeuropa leker man i dag med de gamla kommunistiska symbolerna. I östra Tyskland ordnades för inte så länge sedan en tävling om bästa Honecker-lookalike, där kopior av DDRs ledare dansade i typisk hatt och glasögon.

Nu tio år efter murens fall börjar det vara möjligt att på ett distanserat, skämtsamt sätt närma sig dessa tidigare hatade symboler. Mest verkar det locka ungdomar, som inte själva har så mycket minnen av den tiden. Förmodligen handlar det om en ganska självklar nostalgi. Det är deras uppväxt, deras ungdom, precis som vi plötsligt lyssnar på 80-talsmusik, inte heller den alltid i sig själv så behaglig.

Det går att tjäna pengar på en sådan revival, det vet inte bara skivindustrin. Några kilometer söder om Berlins centrum finns en liten bit kvar av muren. Där har det gångna halvseklets mest symbolladdade, mest hatade byggnadsverk blivit ett snarast löjligt minnesmärke, med sprickor och flagnande graffitti. En företagsam man i mustascher har förvandlat muren till ett andra klassens turistmål och säljer nyutgåvor av klassiska kommunistiska rockslagsmärken, armémössor och flaggor. Han kan också för en mark stämpla ditt pass med den svunna östtyska statens stämpel.

Både Berlin och Prag har sina barer på ”ostalgi”-temat och i Polen finns ett museum för socialrealistisk konst, fyllt av byster av gamla diktatorer. I Prag lyckas en omskolad dissident tjäna sitt uppehälle inte på nostalgin kring kommunismen, utan kring dess störtande. ”Velvet Revolution Tour” avgår varje eftermiddag med en öl på klassiskt dissident-café inkluderad.

Vi har sett många exempel på att ”öst” som myt och verklighet var och är lockande. Men på planet hem från Warszawa känns det fortfarande inte som att jag riktigt kunnat sätta fingret på vad det var som sög. Alla delförklaringarna räcker inte för att skapa en helhet.

Men på en fest hamnar jag åter i en diskussion om resor. En bekant beklagar sig halvt på skämt, halvt på allvar över att det är så svårt att hitta diktaturer att besöka nuförtiden. Han börjar berätta om hur han tagit sig runt jordklotet, blivit gripen av kinesisk polis två dagsresor ut i den tibetanska vildmarken. Allt på jakt efter det vi på 1980-talet fann på andra sidan Östersjön.

Jag inser att det var just det här det handlade om. Vi sökte spänningen i att besöka ett annat samhällssystem, den andra halvan av den tudelade världen.

När man kom hem kände man sig djärv som vågat fara dit ingen frihet skulle finnas. Klyftan var så djup då. Vi som tog oss över den kände oss utvalda, fria, radikala, solidariska. Vi fick spänning och historier att berätta. Det var något annat än charter, det.

Och jo, vi kom över till väst den där natten i 1980-talets Berlin. Gränspolisen var van vid försenade, halvberusade västbor. Vi anslöt oss till kön och promenerade så oberört vi kunde tillbaka till tryggheten på vår sida av muren.
LARS TRUEDSON

Guide - OBS - den här guiden är skriven 1999 - massor av saker är har ändrats!

• Ostalgi - ställen som skapats för att återuppleva det gamla
• Relikter - ställen där tiden stått stilla. Inte nostalgi, verklighet.
• Det nya - ställen där de som vill känna sig "västliga" och moderna går.

Berlin
Die Tagung, Wühlischstrasse 29
En ”ostalgi”-bar i centrala Östberlin vars namn betyder ”Mötet”. Man kan roa sig med att sitta uppkrupen på hjässan av en gammal polsk kommunist. Statyn passar precis som barstol. Väggarna är täckta av gamla skyltar av typiskt öst-snitt.

Webb-ostalgi
”Vårt fosterland, den tyska demokratiska republiken, är en arbetar- och bondestat.” För den som vill försjunka i en stunds ”ostalgi” på distans finns på denna webbplats alla de klassiska slagorden, märkena och bilderna samlade.
home.t-online.de/home/d_d_r/

Stasi-museet, Ruschestraße 59, Haus 1, Berlin-Lichtenberg
Den fruktade östtyska säkerhetstjänsten Stasi leddes från några anonyma kontorshus där det nu är museum. Det är värt att besöka inte minst för inblicken i högste chefen Erich Mielkes rum. Både rörande och rysande – det ser hjälplöst gammaldags ut, ändå hade Stasi sådan kontroll. Teknik betyder inte allt.

Unser Sandmännchen, varje dag kl 18.50 på ORB
”Titta, kom och titta, kom sätt er här hos mig…”
Minns ni John Blund som vaggade 30-nånting-generationen till sömns i TV-programmet ”Halv sju” på sjuttiotalet? Samma sång – och samma pipskäggsprydde figur i rymdhelikopter – har vaggat generationer av DDR-barn till sömns. Dock utan buktalande Lennart Swahn. Skägget sades förresten vara inspirerat av DDR-ledaren Walter Ulbricht.

Lapion, Kuzackstrasse, Prenzlauer Berg
Lapion är en liten trång men klassisk kneipe i stadsdelen Prenzlauer Berg där dissidenterna, konstnärerna och författarna samlades på DDR-tiden. Kryp in och insup stämningen. Som i hela Östeuropa är de forna dissidenterna lite vilsna. De fick det de önskade – och insåg att de önskade sig något annat.

Plattenbau i Fischerinsel, Berlin-Mitte
Klassiska grå östförortshus. Till skillnad mot i Sverige så trivdes DDR-borna i dessa hus, som på (öst)tyska kallas Plattenbau. ”Vi ska göra det vackert här”, sa Berlin-politikerna nyligen. ”Bort med tassarna, det är redan fint här”, blev reaktionen från befolkningen. Ljust och modernt, inte trångt och slitet som i de gamla husen.

Krogarna kring Oranienburger Strasse
För den som vill roa sig grundligt i Berlin rekommenderas krogarna på Oranienburgerstrasse. Där finns bland annat kulturhuset Tacheles som ser ut som en ruin men har spännande utställningar och uppträdanden. I huset finns Zapata, en nattklubb för vågade uppvisningar och hårt drickande. In över en mörk gård kan man nere i en bunker hitta en klubb där tonåringar dansar till techno. Tvärs över gatan finns ”Obst und Gemüse”, en bar i en gammal grönsaksaffär. Där är det packat varje kväll. I kvarteret finns fler bra barer.

Prag
Prace, Kamenická 15 i Holesovice
Det handlar inte om nostalgi, utan om ironi, säger Martin Jirik, ägare till denna bar som leker med gamla symboler för kommunismen. Namnet betyder Arbete. Samlingen underliga souvenirer växer ständigt, eftersom kunderna tar med egna grejer.
– De får några bira på kredit. Så vackra saker måste man ju betala för… säger Martin Jirik, ironiskt.
När gästtillströmningen tryter på måndagskvällarna kallas ibland en topless-servitris in.

Café Slavia, alldeles i början av Narodni
Ett klassiskt café vid Vltavas strand, snett emot Stadsteatern. Lokalen är fantastisk, en snyggt nyrenoverad Art Déco-inredning med en målning av absint-djävulen som höjdpunkt. Tjeckien är ett av få länder i Europa där absint är tillåtet. Förr satt det gott om dissidenter och säkerhetspoliser från STB på Slavia.

U Vystrelenyho oka, på U bozich bojovniku i Zizkov
En klassisk pub i Prags ”söder”, arbetarförorten Zizkov nån kilometer från Gamla staden. Namnet betyder ”Det utskjutna ögat”. Grova träbord och seriöst öldrickande tjecker. Hela stadsdelen Zizkov är värd ett besök. Här finns gott om barer, klubbar och intressanta småteatrar.

Lavka, vid Karlsbron
En nattklubb med fantastiskt läge vid floden, nästan under Karlsbron. Flera dansgolv, bland annat ett ute på en brygga i floden. En gång såg vi president Vaclav Havel ta en pilsner nere i en av de många salarna. Rätt många Lassie-poäng.

”Ginger och Fred”, vid Jiraskovo namesti
Vid Vltavas strand ligger två dansande hus. Det ena, kvinnligt slankt med smal midja, kryper tätt intill ett stabilare hus i betong. På ömse sidor om dessa 90-talshus står några gamla krokaner i 1800-talsstil. Det nya smälter förbluffande väl in. I bottenvåningen finns en restaurang, dyr och designad. Det senaste i Prags fantastiska arkitektur.

Warszawa
Socialrealistiska museet, Koslowka
På Zamoyski-slottet utanför den lilla staden Koslowka i sydöstra Polen finns ett museum för socialrealistisk konst, som under åren 1949–1954 var den enda tillåtna stilen. Guiden visar en målning där en ung man på en byggnadsställning med blicken i fjärran förklarar framtiden för sin käresta.

– Det där är det närmaste man kommer kärlek i den här konsten, säger han med ett skratt.
Så blir han plötsligt allvarlig.
– Egentligen är det inte alls roligt.

Ryska tårtan – går inte att missa
Egentligen heter det Kulturpalatset, men alla kallar denna monumentala byggnad med sina utsmyckningar för Ryska tårtan. Warszawaborna fick den som en gåva man inte kunde säga nej till av Stalin på 1950-talet. Fråga gärna en polack om vitsar på temat Kulturpalatset!

Restaurace 99, Jana Pawla II 23
Stans elegantaste nya restaurang, med öppet kök, bra mat och snygg design. Hit tar de unga lejonen sina affärsbekanta eller kolleger. Utmärkt brunchbuffé för en bakfull söndag. Restaurang 99 utnämndes nyligen av Wall Street Journal till en av Europas tio hippaste krogar.

Mijdzy Nami, ul. Bracka 20
Stans trendigaste bar. Här super producenter, modeller, filmare och konstnärer med partymänniskorna. Stället har viss dragning åt gay-hållet, men lockar också en rejäl andel straighta gäster.