Den här artikeln skrev jag nog 2002, när Gustav Fridolin just kommit in i Riksdagen. Beställare var tidningen Brus, som gavs ut av dåvarande Ungdomsstyrelsen. Det jag minns från intervjun, där jag träffade honom tillsammans med dåvarande kristdemokraten Björn von der Esch, är att Fridolin hade auktoritet och tog för sig på ett slående proffsigt vis redan. Han verkade liksom redan lika erfaren som den 53 år äldre riksdagskollegan...

Yngst och äldst i riksdagen

Det skiljer femtiotre år mellan dem och de företräder två väldigt olika partier. Men riksdagens yngste och äldste ledamot har förvånansvärt mycket gemensamt när de träffas i riksdagshusets café en kall höstmorgon för att diskutera ungas och äldres möjligheter att påverka samhället.

– Jag tror unga är väldigt intresserade av politik. Men det intresset tappar nog många när de kör huvudet i väggen när de försöker påverka utan att lyckas, säger Björn von der Esch (kd), vid 72 års ålder riksdagens äldste ledamot. Den yngste ledamoten Gustav Fridolin håller med.

– Jag tror intresset för politik är lika stort bland äldre och yngre, men att det tar sig olika uttryck. Det är lätt att se att fler unga går i demonstrationer och min erfarenhet är att det är fler äldre som skickar brev och skriver insändare, säger Gustav Fridolin (mp), 19 år. Björn von der Esch föddes 1930. Han är jordbrukare och riksdagsman med en bakgrund som militär, hovmarskalk, akademiker. Hans ungdom präglades av andra världskrigets vidrigheter. Gustav Fridolin föddes 1983. Han är studerande och riksdagsman med planer på att bli journalist någon gång i framtiden.  Den globala politiska händelse som format honom är istället kalla krigets fredliga slut. Trots deras olika ålder och erfarenheter så finns det många gemensamma nämnare i deras syn på demokrati. Kanske beror det på att de inte anser att de representerar just de unga och de äldre?

– Jag representerar dem som röstat på mig. Jag representerar dem som tycker som jag i första hand – men också de unga, de som bor i en förort utanför Stockholm och så vidare, säger Gustav Fridolin, tidigare språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom. Björn von der Esch konstaterar att han inte ser sig som pensionärernas representant i riksdagen.

– Nej, jag skulle snarare beskriva mig som intresserad av demokratifrågor och av frågor kring EU och EMU. Men det är klart att jag rätt ofta blir inbjuden att tala om pensioner och mer sällan om studielån, säger han. Ska unga kristdemokrater rösta på en ung miljöpartist? Eller på en gammal kristdemokrat?

– En fördel med att vara äldre är att man varit ung, säger Björn von der Esch aningen ironiskt men tillägger genast att det är viktigt att olika grupper är representerade i politiken. Gustav Fridolin konstaterar att en pensionerad miljöpartist sannolikt har mer gemensamt med honom än med Björn von der Esch.

– Men många känner sig inte i första hand som kristdemokrater eller miljöpartister eller något annat parti utan blandar åsikter från många håll. För dem är det viktigt att det i politiken finns någon de kan identifiera sig med på andra sätt. Det är också viktigt för att vi inte ska tappa bort frågor som vissa grupper anser viktiga.   De ser båda problem med att politiken stelnat. Björn von der Esch anser att skälet står att finna i det svenska systemet. Samma parti har suttit vid makten uppåt 90 procent av tiden under hans livstid. – Det är demokratins problem – men inte socialdemokratins fel. Det är oppositionen som inte kunnat besegra dem, säger han Gustav Fridolin formulerar en teori om vad som hänt. Tre trender har samverkat för att göra politiken mindre lätt att engagera sig i. Först ideologin.

– Poängen med ett parti är att de står för en logisk kedja av åsikter – helt enkelt en ideologi. Men i dag har det där släppt. Partierna kan tycka lite vad som helst, säger Gustav Fridolin. Sedan klassröstningen. Förr var mönstret ganska enkelt. Det sociala sammanhanget avgjorde hur man röstade. På landet, minns Björn von der Esch för att illustrera Gustavs tes, röstade storbönderna på moderaterna, arrendatorerna på centern och de anställda på gårdarna på socialdemokraterna. Även i städerna var mönstret stabilt på liknande sätt. Och till detta kommunsammanslagningarna, som Björn von der Esch för in i resonemanget. De ökade avståndet mellan politiker och väljare.

– När jag började som politiker i min kommun kände väljarna oss politiker, de skällde och berömde. Sedan slogs vi samman till större enheter och då svalnade intresset, säger Björn von der Esch. Gustav summerar sin slutsats:

– Behovet av ideologi har ökat när väljare och politiker inte har direktkontakt och när klassröstningen har upplösts, säger han. Men ideologierna är också upplösta. Vad ska då ske för att förbättra situationen? Björn von der Esch är säker på att vägen tillbaka är stängd.

– Det är kört. Vi kan inte hoppas komma tillbaka till småkommuner som på 40- och 50-talet. Gustav Fridolin tror på större inslag av direkt demokrati. Han håller fram Kalix kommun som ett exempel, där språkröret Peter Eriksson (mp) som kommunalråd använt rådslag för att öka det politiska intresset för olika frågor med viss framgång. Han nämner också den brasilianska regionen Porto Allegre som ett föredöme. Där har man utvecklat system för att diskutera fram en budget genom deltagande av även de fattiga ute i byarna. Björn von der Esch tror snarare på att man behöver öka inflytandet för individen i samhället än på att förändra beslutsformerna.

– Sverige har haft ett omhändertagande samhälle. Jag tror det är där vi måste sätta in stöten och förändra – ge individen mer ansvar. Men det är också viktigt att inte få skendemokrati. Vi har en olycklig historia av att gå emot folkomröstningsresultat. När man gör det tar man risker, säger han. En annan risk finns i utvecklingen mot politiken som ett yrke, anser Gustav Fridolin.

– När många kommer in i politiken relativt unga och sedan sitter till pensionsåldern så missgynnar det dem som har haft vanliga jobb. Det blir lönlöst för dem att försöka göra politisk karriär – de hinner inte sitta tillräckligt länge på sina poster för att få något inflytande. I riksdagen är detta tydligt – där ger antal år i huset i de flesta fall förtur i valet av poster i olika utskott. Det kallas anciennitetsprincipen men betecknas ofta ironiskt senilitetsprincipen. Endast de som gjort många år i bänkarna kan välja fritt vad de vill syssla med. Men det finns undantag. Gustav Fridolin sitter trots sin ungdom och att han just börjat i riksdagen som ordinarie ledamot i det kanske viktigaste utskottet: konstitutionsutskottet som både behandlar grundlagsfrågor och står för granskningen av regeringen. Gustav menar att om en grupp ska pekas ut som ansvarig för demokratins brister så är det partierna. Det är de som måste förändra sig. Men det är en trög process.

– Jag har motionerat om obligatorisk rotation på politiska poster, men vi får väl se vad som händer. Det är lättare att vara enig i princip om vilka problemen är än att besluta om konkreta åtgärder i detalj…

  LARS TRUEDSON Frilansjournalist  

Så förändrar du bäst

Björn von der Esch och Gustav Fridolin berättar om sina bästa erfarenheter av att påverka politiken.

Björn von der Esch: ”Riksdagshuset är en fantastisk plattform, men det är inte här man förändrar. Det är jättesegt att försöka förändra genom att bara verka i riksdagshuset. Jag har använt riksdagsplatsen som plattform för att göra mig hörd och påverka utanför riksdagen. När jag fått uppmärksamhet på en fråga där kan jag åter sätta press på riksdagen. Då har det gått att nå resultat.”

Gustav Fridolin: ”Jag ingick i miljöpartiets budgetförhandlingsgrupp vid ett tillfälle under förra mandatperioden. Innan vi satte igång funderade jag på vad jag ville prioritera, vad som kunde vara bortglömt av andra och vad jag ansåg viktigt. Jag kom fram till två saker. Sänkt bokmoms vilket skulle betyda mycket för studenter, och systemet med friår som ger en chans att ta en paus i yrkeslivet. Jag fick med mig partikollegerna och vi lyckades sedan driva igenom detta i förhandlingarna. Det går att påverka!”