Ett sekels tandvård

Detta reportage skrev jag för tidningen Privattandläkaren inte så långt efter att min morbror Göran Erasmie gått i pension efter ett liv som just privattandläkare i Mora. Genom berättelsen om tre generationer tandläkare i min familj försökte jag ge en bild av inte bara familjen utan hela tandläkarbranschens utveckling under det märkliga 1900-talet.

Familjen Erasmie i Mora

När Moratandläkaren Göran Erasmie gick i pension 1999 hade han 90-åriga patienter som aldrig gått till en tandläkare som inte hette Erasmie. Det är inte så konstigt. Hans farfar var första tandläkaren i Mora och hela norra Dalarna. Hans far var Moras andra tandläkare. I 104 år var praktiken i familjens ägo. I dag finns den äldsta utrustningen på museum.

En dag på 1980-talet kom en gammal man in i Göran Erasmies praktik med en brygga i handen och en rejäl glugg i munnen. Han ville ha den gamla bryggan fastsatt igen. Göran ansåg det inte möjligt.

– Så sa din farfar också 1918, men han gjorde det. Gör ett försök!
Göran satte fast bryggan ”på ett sätt som definitivt inte hade med vetenskap och beprövad erfarenhet att göra”. Han fick sedan veta att patienten kommit till hans farfar Sven Erasmie med utslagna tänder 1918, innan bryggor blivit vanliga. Sven såg ingen lösning på problemet, men patienten envisades och den nyfikne tandläkaren drog sig till minnes nåt om bryggor som han sett i en tidskrift.

– Gör ett försök, sa patienten och det gjorde Sven. Bryggan höll i över 60 år. När Göran satt fast den igen höll den mannens liv ut.

Hela 1900-talets tandvård passerade revy i familjen Erasmies stora gula, tornprydda hus vid Siljans strand i Mora. Här hade inte bara Erasmies praktik, utan här inrymdes också den första kommunala skoltandvården på orten liksom andra privattandläkare och här fanns ett tandteknikerlaboratorium ända in på 1990-talet. I familjen har inte bara funnits tre tandläkare, utan också fem tandsköterskor i tre generationer. Holgers syster Karin var till exempel sköterska åt sin far, sin bror och sin brorson under sex decennier från 20-tal till 70-tal.

Sven Erasmie var den första tandläkare som etablerade sig i Mora och hela norra Dalarna.

Sven Erasmie var nyutexaminerad tandläkare när han 1896 flyttade från sina västgötska hemtrakter till Mora, som då bara hade ett tusen invånare. Det räckte inte för att försörja en tandläkare och en kollega hade givit upp försöken att etablera sig på orten.

Men Sven var envis och jobbade hårt. För att etablera sin praktik och få nog med patienter reste han runt i hela norra Dalarna, från Dala-Järna och Leksand i söder till Älvdalen och Särna i norr. Ibland på cykel, ibland med tåg eller båt, men oftast till häst. Tandteknikern Nils Bergman, som jobbade i 46 år hos Sven och Holger Erasmie, har berättat om dessa resor.
”Vi åkte till häst. Ibland fast det var 28 grader kallt. Vi hade stuvat ner maskineriet i släden.”

Sven tog på sig vargskinnspälsen och satte iväg. Bergman tog hand om utrustningen. Borrmaskinen, som trampades på den tiden, fick åka med. På mottagningen i Mora hade man en tandläkarstol från slutet av 1800-talet som ännu finns bevarad, nu på Medicinhistoriska museet i Falun. Det är en vacker pjäs i gjutjärn, stoppat läder och polerade kulleder. Den kan lutas bakåt och huvudstödet justeras enkelt. Men ute på resorna kunde man inte ha den med sig.

Ännu under andra världskriget tog Holger Erasmie fram sin pappas trampborr för att kunna jobba vidare under strömavbrotten. I dag hittar man Sven Erasmies utrustning från slutet av 1800-talet på Medicinhistoriska museet i Falun. Foto: Lars Truedson.

”Man fick mestadels nyttja en gungstol. Den visade sig vara rätt praktisk. Den gungade ju framåt och bakåt. Bakåt då man skulle företa arbete på patienten. Då patienten skulle spotta vickades stolen framåt”, berättade Nils Bergman i Mora tidning i samband med sin 90-årsdag.

I Mora tidning fanns kring sekelskiftet 1900 flera gånger i månaden annonser om var Sven Erasmie skulle befinna sig de närmaste veckorna. Han var ofta efterlängtad. I december 1912 fick han ett rörande och roande brev undertecknat ”En tandlös gumma” skrivet i Siljansnäs.

”Herr Erasmie, Ni ska komma hit före påsk innan gubbarna hinner få hem påskbrännvinet. Nu ha de godt om pengar efter skogsarbete, sen få gummorna gå der tandlösa. Till Leksand kan vi inte fara ifrån kritter. Kom nu när isen bär från Mora.”

Sven var från Falköpingstrakten men gjorde sig snart hemmastadd i Mora. Från 1910-talet var hans praktik etablerad och han behövde inte längre resa. Järnvägarna hade gjort det lättare för patienterna att ta sig till Mora och elektriciteten och den nya utrustning som kom med den gjorde fördelarna större med att jobba i den egna praktiken i det nu ägda huset istället för i ett rum för resande.

Sven Erasmie inredde i slutet av 1800-talet sin tandläkarpraktik i huset Starbo i Mora. Han hade trampborr, en stol i gjutjärn och stoppat läder och en reflektor med fotogenlampa som svarade för arbetsbelysningen. Stilen skiljer sig kraftigt från dagens kliniska miljöer. Foto: Privat.

Det finns bilder på praktiken från denna tid. Sven jobbade fortfarande i kostym. Praktiken är lite murrig och smyckad enligt tidens stil. Inget är kliniskt skinande. Ett skåp, byggt av en lokal snickare efter modell i en tysk katalog över dentalutrustning, ser inte alls ut som det praktiska hjälpmedel i tandläkarens arbete som det var, utan ger snarare associationer till sirligt smyckad finrumsmöbel. Just så använder Göran Erasmie i dag skåpet. Det enda som minner om dess historia är den starka doften av eugenol som tränger ut när man öppnar några av luckorna.

Sven var Skaradjäkne – det vill säga tog studenten vid det gamla läroverket i Skara – och lärde yrket som elev hos en Skaratandläkare. En organiserad utbildning kom först några år efter hans examen 1895. Hans son Holger gick dock ”Käftis” i Stockholm. Han var klar innan han fyllt 21 år, fortfarande en av de allra yngsta som examinerats i landet. Han började genast som assistenttandläkare åt sin far. I ytterligare tio år var de de enda tandläkarna i Mora. Först 1931 fick de en privatpraktiserande kollega. Sven arbetade till mitten av 1940-talet, men redan 1935 byggde Holger egen praktik en våning upp i huset.

Tandläkarna Erasmie hade i alla år patienter från hela samhället. Många jobbade i skogen ute i byarna kring Mora eller mot mitten av seklet i de framväxande industrierna med tillverkning av bl a knivar och vattenkranar. Andra var mer välbärgade. Konstnären Anders Zorn gick regelbundet hos Sven Erasmie. På Zornmuseet finns många kvitton bevarade eftersom Zorn dessutom skickade sina besökande vänner och all personal för att som en väntjänst eller personalförmån få tänderna i ordning. Storbyggmästaren Anders Diös, född i Våmhus utanför Mora, har berättat att han som barn fick sin första slant, en tjugofemöring, av Sven efter ett tandläkarbesök. Det blev första byggstenen i förmögenheten.

Två av Holger Erasmies systrar arbetade som tandsköterskor hos sin bror, men också hos fadern och brorsonen. T v Karin Erasmie, t h Mait Erasmie. Foto: Privat.

Under de första decennierna handlade det inte så mycket om att laga tänder, utan Sven försörjde sig i början huvudsakligen på att dra ut tänder och sätta in proteser. På en bevarad minimitaxa som Dalarnas alla sju tandläkare 1902 enades om finns i och för sig cement- och amalgamfyllningar för 4 kr med, men tandutdragningar för 2 kr stycket och en löstand av kautschuk för 4 kr om man köpte minst tre ansågs nog som en säkrare investering av många patienter.

Mindre bemedlade fick tänder utdragna för 1 kr stycket. Det var så den sociala tandvården såg ut kring sekelskiftet. Men redan 1897 försökte Sven Erasmie intressera Älvdalens kommun för att han, mot en ersättning om 2 000 kr per år, skulle verka på orten minst en vecka varannan månad med fri tandvård för ”medellösa” och halva priset för alla andra. I ett föredrag 1963 sade Holger att kommunen ”lyckligtvis för min far” avböjde erbjudandet.

I slutet av 1920-talet började det allmänna betala Erasmies för undersökningar av skolbarnen. När den överenskommelsen 1931 skulle förhandlas om var det nära att epoken Erasmie tog slut i Mora. Mora köping antog ett erbjudande från en tandtekniker på orten om att göra en tandläkares jobb utan behörighet men för halva priset. Holger blev rasande och hotade att flytta. Till slut gav kommunalmännen med sig och budet om en krona per elev antogs. Andra kommuner i grannskapet fortsatte dock att anlita teknikern som tandläkare.

Kvacksalvare, oftast tandtekniker som också gav sig på att göra jobb inne i munnen, var ett stort problem långt in mot mitten av seklet inte bara i Mora. När Dalarnas tandläkarförening bildades 1918 med Sven som vice ordförande stod ”kvackarfrågan” på dagordningen vid nästan varje sammanträde och även Göran Erasmie träffade på detta när han gjorde sina första erfarenheter som tandläkare i Norrbotten i mitten av 1960-talet.

Under alla år drev Sven och Holger sin praktik som enskild firma. Det saknades efter de första åren aldrig patienter – tvärtom var kraven på att ständigt ha beredskap att ta emot akutpatienter krävande – men det betydde ändå inte att ekonomin var någon dans på rosor.

Under Holgers tid sköttes bokföringen på kvällarna tillsammans med hans skånska fru Sibyl. Göran Erasmie insåg efter några år att det blev alldeles för tungt att sköta administrationen med hjälp av frun och anslöt sig till Praktikertjänst. Men administrationen blev ändå tung när tandvårdsförsäkringen kom 1973-74.

– Min arbetstid ökade säkert 20 procent nästan omedelbart. Det handlade både om alla blanketter och om att efterfrågan ökade när hälften av kostnaden täcktes av det allmänna. Men den viktigaste följden av reformen var förstås att alla som behövde tandvård fick råd med den, säger Göran Erasmie.

När man tittar i gamla tidböcker slås man av de mycket långa arbetsdagar alla de tre tandläkarna Erasmie haft. Holger hade till exempel 1939 en patient varje halvtimme från 8.30 till 21 många dagar, med en timmes middagspaus på eftermiddagen. Han konstaterade själv i ett föredrag att arbetsdagarna sällan var slut före 22.30. Hans sista år var tempot nästan lika högt med patienter varje halvtimme från 7.30 till 19.

Holger Erasmie tog sin tandläkarexamen innan han var fyllda 21 år och stannade livet ut i sin praktik.

Holger var en rätt blyg person som inte gärna gick ut på stan. Ett starkt skäl till det var att han då slapp få frågor om ifall han hade tid att ta emot en patient. Han hade ständigt full tidbok och tyckte inte om att säga nej. Detta tillsammans med de långa arbetsdagarna och det faktum att han hade mottagningen i samma hus som bostaden gjorde att han nästan aldrig gick ut under veckorna. Det blev bara på söndagarna som han fick tid för en promenad med sin familj eller sin far under dennes sista år.

Holger var dessutom en aning disträ och kände inte alltid igen sina patienter om de sågs på gatan. Han brukade säga att han inte kände igen ansikten, men öppnade de munnen visste han genast vem det var utifrån lagningarna han gjort.

Holger Erasmie arbetade hela sitt liv som privattandläkare i familjens hus i Mora. Efter en olycka med en tandflisa i ögat bar han alltid skyddsglasögon och ett ansiktsskydd av celluloid.

En sak som fick Holger att leva upp var arbetet med käkkirurgi i samarbete med överläkare Nils Tolagen på Mora lasarett. Holger, som liksom sin son ständigt vidareutbildade sig, hade gått kurser i käkkirurgi i Tyskland på 1930-talet och gick senare kurser bland annat för plastikkirurger. Han gjorde bland annat gomspaltsoperationer och behandlade olycksoffer – ett gott betyg fick han av en man som sexårig varit med om en flygolycka i Moratrakten. Han berättade i en tidningsintervju femtio år senare att det enda han mindes var den snälle tandläkare som arbetat med hans svåra käkskador.

Holger hade under mer än 20 år assistenttandläkare anställda som mot 40 procent av sina intäkter fick lokal, utrustning och patienter.
– Det här var ett bra system som tyvärr försvann när etableringskontroll för tandläkare infördes i samband med tandvårdsreformen på 1970-talet. Det gav möjlighet att öva upp snabbheten och ta del av en äldre kollegas erfarenheter. Det är svårt att börja på egen hand

Göran Erasmie blev den siste i raden av tandläkare Erasmie i Mora. Han var ordförande i Dalarnas tandläkarförening under 1980-talet, en organisation som hans farfar varit med om att grunda.

Själv kom han aldrig att arbeta med sin far Holger. Han valde efter examen från tandläkarhögskolan i Umeå att ta tjänst på folktandvården i Älvsbyn. Där hade han bara varit ett knappt år när han nåddes av beskedet att hans far insjuknat mitt i arbetet. Holger dog bara några dagar senare, 67 år gammal. Göran flyttade efter någon månad hem och tog i december 1967 över praktiken. Han säger inte så mycket om den tiden, men det råder inget tvivel om att det måste ha varit oerhört tungt att plötsligt ha hela ansvaret för praktiken.

Snart var verksamheten dock i full gång igen och patienter saknades inte. Även Göran fick arbetsdagar på tolv timmar, med patienter till sex eller halv sju och därefter remisser, förhandsprövningar, ersättningsblanketter och bokföring. Men det mest pressande var nog ändå stressen att hålla tidsschemat.

– Jag frågade en gång en kollega i pappas generation hur de klarade sina långa arbetsdagar. Han svarade att det berodde på att det inte var någon stress. Patienterna väntade tills man hade tid. Många kom med morgonbussen och skulle inte hem förrän med kvällsbussen. Det fick ta den tid det tog. Det såg annorlunda ut under min tid. Jag lovade mig när jag gick i pension att aldrig mer ha bråttom, säger Göran Erasmie.

Göran Erasmie är nästan två meter lång och Holger sa alltid att han kunde bli vad som helst utom tandläkare – det skulle aldrig hans rygg klara av.

– Men vi gör ju aldrig som våra föräldrar säger, säger Göran med ett leende.

Efter nästan tjugo år byggde han 1983 en ny praktik och lämnade familjens hus, inte minst för att kunna inreda mottagningen från grunden så den passade hans längd och arbetssätt.

– Jag vill arbeta sittande och i team med mina sköterskor och inredde efter det arbetssättet, sade han.

I huset Starbo vid Siljans strand har en stor del av Moras tandvårdshistoria utspelat sig. I över 100 år hade tandläkarna Erasmie praktik i huset, men där fanns också ortens första kommunala skoltandvårdsmottagning och ett tandläkarlaboratorium med kunder över hela landet.

Yrket har utvecklats mycket sedan Sven kom till Mora i slutet av förrförra seklet. Framförallt under Holgers tid var utvecklingen otrolig. Den generation som föddes kring sekelskiftet 1900 har upplevt en värld i ständig revolution, tekniskt och socialt. När han började i yrket fanns inte ens tandsköterskor och bedövningsmetoderna var klena. Han hade lärt sig att jobba med trampborr och tog fram den om strömmen gick. Under hans tid kom sedan röntgen, sugen, bättre bedövningsmedel, antibiotikan och en rad andra hjälpmedel.

Han tog till sig allt det nya med samma nyfikenhet som en gång fått fadern att göra en brygga långt ute i landsorten när tekniken knappt var känd i Stockholm. Men i det föredrag Holger höll 1963 skymtar också en viss besvikelse över hur samhället såg på yrkeskåren mitt under folktandvårdens expansionsskede. Många privattandläkare känner säkert igen sig i orden.

”Kanske skulle man önskat de gamla privata kollegorna litet större uppskattning av deras pionjärinsatser från det allmännas sida. När en folktandvårdsklinik startas slås det upp stora rubriker i tidningarna med bilder av tandläkaren och den söta tandsköterskan och den lyckliga lilla patienten med tillhörande lyckönskningar till bygden som nu fått del av den nya tandvården, med samtidig underförstådd eller kanske rentav uttalad tillfredsställelse med att den nu gjort sig av med beroendet av den alltid litet suspekta privattandläkaren…”

LARS TRUEDSON

Fotnot: Artikelförfattaren är sondotterson, dotterson och systerson till tandläkarna Erasmie.