Att tvinga journalister göra val de kan stå för offentligt

För tre år sedan – långt innan jag fick jobbet som föreståndare på Institutet för Mediestudier – skrev jag en text om min syn på mediekritik och på programmet Medierna. Det blev en historieskrivning och en programförklaring. Publicerar den här nedan.
PS: Texten ingår i boken Vem granskar granskarna, red Torbjörn von Krogh.

Att tvinga journalister göra val de kan stå för offentligt

Man kan ju inbilla sig att vi journalister - till skillnad från läkarna som sägs kunna begrava sina misstag - verkar inför öppen ridå.

Men det är bara delvis sant. Förvisso jobbar vi i strålkastarljuset. Men samtidigt har vi - till skillnad från andra makthavare i samhället - full kontroll över den yta vi visar upp.

Mediegranskningens uppgift är för mig att bryta den kontrollen och tillföra den utomstående blick som medierna ger alla andra verksamheter. I dag är programmet Medierna - som jag jobbat med sedan starten 2007 – trots att det finns branschtidningar, andra radiosändningar, bloggar och annat den enda svenska professionella redaktion som varje vecka gör ett sådant nyhetsarbete för en allmän publik. Den här texten handlar om mina tankar om mediegranskning i allmänhet och om programmet i synnerhet.

Och en grundtanke för mig är att det mediegranskande arbetet ska ske genom konkret, klassisk journalistik.

Det började med ett stort bråk och ett rätt modigt beslut:

Bråket kulminerade i februari 2007 när Sveriges Radio lade om en hel del i P1-tablån. En förändring gällde mediebevakningen. Programmet Vår grundade mening lades ner efter mer än 25 år (även om dess producent fortfarande gör programmet Publicerat i SR). Radioledningen ville, så vitt jag förstått, ha ett program med delvis ny inriktning och mer aktualitet. Och: det programmet skulle göras av ett extern bolag. Protesterna var högljudda.

Vi var tre frilansjournalister – Petter Ljunggren, Martin Wicklin och Lasse Truedson – som ville samarbeta. Vi hade gjort en del radio – tillsammans och var för sig – och hade som frilansar lämnat något programförslag till P1. Men vi var inget produktionsbolag i formell mening. Ändå ombads vi av P1-chefen Cecilia Bodström, kanske eftersom Petter Ljunggren arbetat med journalistik om medier bland annat som redaktör för Scoop, att skriva ett programförslag och göra en pilotsändning av det nya medieprogrammet. Vi lade ner en hel del arbete på att få det att sticka ut genom ambition, attityd och idéer – vi ville visa att vi brann för mediebevakning. Och det tycks ha lyckats.

För plötsligt var det i december 2006 vi – det oprövade kortet – som fick uppdraget och blixtsnabbt bildade Tredje Statsmakten Media AB, döpt med ett lite anspråksfullt begrepp som SR ratat som beteckning på det program som istället kom att heta Medierna.

Redan i det programförslag till ett "mediemagasin" vi lämnade in hösten 2006 till Sveriges Radio fanns tanken om att uppdraget helt enkelt handlade om att göra bra journalistik: "Programmet bygger på idén att klassisk journalistik och väl berättade historier är grunden för alla lyckade satsningar. Men programmet präglas av ett nytt tilltal och backar inte för konflikter utan är redo att driva frågor i botten, även om det utmanar."

I det dagliga arbetet handlar mycket om att få till en aktuell och inträngande "topp" – även detta har funnits med från början:

"Ambitionen med huvudreportaget är att i princip kunna ge en garanti till lyssnaren att alltid få en           spännande, avslöjande och väl berättad historia, att det alltid blir konflikt och det alltid ska kännas angeläget."

Programmet gör alltså journalistik om medier. Men jag brukar vara ännu noggrannare i beskrivningen: programmet handlar om journalistik, inte om journalister. Med det menas att programmet inte handlar om journalisters arbetsförhållanden utan om arbetet de utför – åtminstone om arbetsförhållandena inte påverkar kvaliteten eller trovärdigheten i journalistiken. Och grunden för det är mycket enkel: programmet är inte avsett för mediebranschen utan för bredaste tänkbara grupp av mediekonsumenter - det ska vara intressant för allmänheten, berätta inifrån branschen ut till publiken.

En gemensam erfarenhet vi tog med oss in i arbetet med Medierna var motviljan mot slängig och svepande mediekritik där det görs storslagna påståenden om hur mediebilden av en företeelse ser ut eller hur medier vridit (eller favoritordet "vinklat") sanningen i någon fråga. Det är mycket enkelt att göra reportage av detta slag - det finns alltid någon debattör som är beredd att erbjuda svårkontrollerade men slående påståenden om hur uselt medierna hanterat hens hjärtefråga. Men det blir också poänglöst.

För att mediegranskning (nej, poängen är mer generell än så:) för att journalistik ska bita måste den vara konkret och faktabaserad. Och det är så vi velat verka.

Det finns uppenbara fördelar med den inriktning vi valt med traditionell dagsjournalistik om medier som lyfter fram konkreta missförhållanden, konflikter eller förändringar. Det skapar konkretion, igenkänning och begriplighet. Möjligen finns en nackdel i att man riskerar att missa vissa stora och övergripande frågor som inte så lätt låter sig konkretiseras. Men den risken är överdriven. Med tiden har jag insett att det går att vänta in de stora frågorna - förr eller senare dyker tillfället att berätta om dem upp.

Ett exempel kan vara det kända förhållandet att (medie)intresset för en person eller en grupp människor minskar med avståndet. Det här går att diskutera i teorin, men blir spännande först när det konkretiseras - som när Medierna jämförde antalet artiklar som skildrade de 32 döda i fartygsolyckan med lyxkryssaren Costa Concordia utanför Italiens kust med intresset för de omkring 1 500 flyktingar som dör varje år på väg över Medelhavet. När lyssnaren fick möta en av de överlevande flyktingarna fick den välljudande och högstämda men aningen nötta kritiken av traditionell nyhetsvärdering nytt liv.

I ett av de studiosamtal vi har någon gång om året, sade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin – lätt beklagande – att mediegranskning blivit en folksport. Han syftade på hur bloggare och andra i sociala medier slår ner på det de - från sina utgångspunkter - anser vara bristfälligt i medierna. Men också, tror jag, på att det blir allt vanligare att medier granskar varandras arbete. Den antydan till kåranda som möjligen en gång fanns, har nötts ner och i dag granskar medier då och då varandra i nyhetsarbetet.

Under de år vi gjort Medierna har medielandskapet förändrats blixtsnabbt. Förvisso hade Internet varit en massföreteelse i tio år redan när vi startade, men ännu var sociala medier nästan okända. De enorma förändringar som medielandskapet skulle ställas inför var dock lätta att skönja. I programförslaget skrev vi "När bloggar, wikis,  youtube.com  eller web 2.0 slår igenom ska det snabbt speglas i programmet – och då genom personer som använder det och känner lust inför fenomenet snarare än traditionella medieföreträdare som känner sig hotade". Den föresatsen har vi också försökt följa.

I dag görs programmet, liksom mycket annan journalistik, i ett samspel med bloggare och mikrobloggare – vi hittar ofta uppslag och intervjupersoner i sociala medier, samtidigt som vi har resurserna att ta de frågor som väckts där ett steg längre så att våra inslag i sin tur skapar underlag för fortsatt samtal på till exempel twitter och facebook. Den nya tekniken har dessutom funnits med i en annan återkommande berättelse i programmet: frågan om hur pengarna inte följer med när journalistiken flyttar till nätet.

Genom åren har några frågor under en tid vuxit sig stora och präglat rapporteringen i Medierna och skildrats i återkommande reportage. De första åren fick mutanklagelserna mot journalisten och juristen Trond Sefastsson stort utrymme och vi var bland de första i traditionella medier att ta upp den i bloggvärlden snabbt växande kritiken mot författaren Liza Marklund för att ha hittat på delar av boken Gömda, som hon presenterade som en sann historia. Senare har vi ägnat Wikileaks många inslag och ett specialprogram.

Men det typiska för Medierna har varit att leta upp något som varit anmärkningsvärt i den aktuella veckans medierapportering och gå bakom scenen hos reportrarna eller på djupet i sakfrågan för att se om journalistiken håller.

Ser vi tillbaka är det tydligt att denna vår mediejournalistik i grunden handlar om två stora frågor som journalistiken mäts mot: oberoendet och sakriktigheten.

Medierna har gjort mängder av inslag om usla enkäter som presenterats som sanning trots att de inte når upp till ens grundläggande krav på statistisk säkerhet och om rapportering som baserar sig på missförstånd eller opålitliga källor. Eller om direkta lögner, som när Sveriges Radio påstod att man intervjuat Carl Bildt på ett café i Sarajevo, fast man inte lämnat Stockholm.

Vi har också många gånger berättat om redaktioner som inte hållit oberoendet tillräckligt högt, som när – för att ta några kungliga exempel – Sveriges Radio anlitade en av då blivande prins Daniels bästa vänner som reporter till bröllopsbevakningen eller SvT en av kungens privata vänner som producent för Året med kungahuset.

Vi har gjort inslag om att redaktioner överdrivet försiktigt (eller ska vi rent ut säga fegt) undvikit brännande frågor som islamistisk extremism men också om framfusiga intrång i privatlivet eller lättköpta uthängningar.

Om man systematiskt skulle jämföra mediebevakningen under de nu drygt fem år vi gjort programmet Medierna med journalistiken om medier ett eller två decennier tidigare, tror jag att man skulle slås av att några tidigare stora frågor med stark ideologisk laddning fått mycket mindre framträdande position. Det gäller exempelvis sådant som mediekoncentration, presstöd och tidningsdöd, det gäller makten över medieagendan och klassfrågor i mediekonsumtionen och det gäller internationella obalanser. Det här gäller vårt program liksom övrig mediediskussion i samhället. Att det blivit så i vårt program beror så vitt jag kan se på en kombination av ett medvetet val att söka konkreta, inte generella, frågor, och den anpassning till något slags tidsanda som alla redaktioner gör på gott och ont.

Men också några av dessa klassiska "stora frågor" har fått plats i Medierna, när tillfället givit dem aktualitet och konkretion – som mediekoncentrationen efter Stampens köp av stora delar av landsortspressen, som nyhetsvärderingsprinciper vid Costa Concordia-olyckan och som den pressetiska regleringen vid exempelvis den intensiva bevakningen av programledaren Ola Lindholm som greps med narkotika i kroppen.

Den sannolikt vanligaste typen av tips vi får från personer utanför branschen handlar för övrigt om att vi borde göra ett inslag om det skandalösa i att ett visst ämne mörkas i medierna. Typiskt för dessa tips är att de gäller ämnen där en mycket engagerad grupp människor driver en viss uppfattning. Det blir sällan några inslag, eftersom frågan vid en koll nästan alltid visat sig ha tagits upp i medierna – om än inte alltid i sådan omfattning eller utifrån den synvinkel tipsaren önskar.

Men hur reagerar då de granskade – som är så vana vid att vara den som granskar? En av mina kolleger brukar säga att journalister är den stingsligaste grupp han någonsin intervjuat. Och det ligger något i det. Det blir en hel del motfrågor och tjafsiga intervjusituationer. Samtidigt ska man komma ihåg att de flesta ställer upp när vi ringer och svarar på även de jobbiga frågorna. Det finns undantag – Jan Guillou har varit med rätt många gånger, men efter förlagskompanjonen Liza Marklunds Gömda-härva betecknade han oss uttryckligen som en "fientlig redaktion" och vägrade vara med annat än i direktsändning för oss (vilket är i praktiken omöjligt, eftersom programmet görs klart fredag eftermiddag inför sändning lördag). På Expressen råder ordningen att Thomas Mattsson gärna ställer upp (och sannolikt konkurrerar med Jan Helin om att vara vår meste gäst) – men å andra sidan är det så vitt vi förstår bara Mattsson som får tala med oss, åtminstone utan att han själv först givit klartecken.

En fråga vi ofta fick i början av vår verksamhet handlade om vårt eget oberoende: kan vi – som säljer våra program till Sveriges Radio och saknar den fasta anställningens trygghet – våga ta plats och kritiskt granska även den hand som föder oss? Vi har hela tiden hävdat att det inte är anställningsformen som avgör oberoendet utan attityden. Och om man ändå ska väga olika yttre faktorers påverkan på viljan att granska även Sveriges Radio så menar vi att det faktum att vi har vår redaktion långt från alla radiohus och inte möter kollegor i korridorer och lunchmatsalar är en väldig fördel. Det betyder mycket mer för vår självständighet än vad anställningstrygghet (som dessutom råkar vara en ytterst ovanlig företeelse i dagens publicserviceföretag) skulle göra.

Men självklart är det en utmaning att år efter år granska den ändå inte så stora svenska mediebranschen. Om man inte tidigare kände dem man skulle intervjua så gör man det efter ett tag. Men här har vi helt enkelt bestämt oss för att göra vårt jobb rakt och utan hänsyn till personer. Om någon i redaktionen känner en som ska intervjuas lite närmare, får någon annan ta den intervjun. Någon gång har vi bett frilansar göra intervjuer när frågan krupit för nära, men i grunden handlar det om att inte väja för att jobbet måste göras professionellt och effektivt. Det förstår även dem vi intervjuar så gott som alltid.

Men formen då? Hittills har den här texten mest handlat om innehållet. Men i det dagliga arbetet lägger vi ner minst lika mycket arbete på formen. Jag tror man kan sammanfatta vår hållning till hur programmets innehåll formas i några föresatser - med tiden allt mer uttalade:

• Våga ha höga krav på den journalistik vi bevakar - även om det hela tiden höjer ribban för oss själva. Kräv helt enkelt av andra att ha rätt - och ha rätt själv.

• Utnyttja radiomediet – ha bandaren på och ta med lyssnaren bakom kulisserna.

• Berätta historier - stapla inte bara fakta.

• Ta plats som reporter - var påflugen vid behov och ställ frågorna som dyker upp i lyssnarens huvud.

• Konfrontera den ansvarige - jobbet är inte färdigt om lyssnaren inte hört den som kritiseras (eller hört att vi verkligen försökt nå personen).

Det här är ett sätt att göra radio som vi anser på bästa sätt framhäver innehållet. Men man ska inte sticka under stol med att en del av programmets dragningskraft på personer utanför vår bransch säkert finns i nöjet att få höra journalisterna vrida sig som maskar inför frågor och ta till politikersvar av typen "vi kunde varit tydligare i den frågan" när de haft tokfel eller helt enkelt försöka rymma från att överhuvudtaget behöva möta mikrofonen. Det blir en komik som drivs av all journalistiks särskilda raketbränsle: hyckleriet. Och det är inte fel om det viktiga också är spännande att lyssna på.

En mediechef jag intervjuade sa för inte så länge sedan, ungefär, att han blivit besviken på vårt program eftersom vi allt mer börjat jobba på sådant sätt som vi kritiserar.

Jag tror jag förstår hur han menar – och att han tänker helt fel.

För visst tar vi till alla journalistikens verktyg för att fånga uppmärksamhet och – jadå – underhålla lyssnarna. Det är gott om lurar pålagda i örat, långa tystnader efter hårda frågor och skarpt formulerade metaforer.

Misstaget i anklagelsen om att vi ägnar oss åt det vi kritiserar är ett annat: vi kritiserar inte journalister för sådant.

Det är en journalistisk plikt att göra sitt jobb på effektivaste sätt – både ta reda på bra och berätta bra. Det är så att säga poänglöst att anklaga en kvällstidning för att vara kvällstidning. Berättarknep är inte skamliga att ta till – de är helt enkelt inte knep utan goda verktyg även om de självklart också kan ha en baksida. Om berättarknep används utan omdöme kan de slå över och skapa en svartvit bild av det som ska skildras. Här gäller det att hela tiden ha ögonen på bollen när reportagen slipas fram: berättar vi fortfarande rätt historia, bara bättre? Eller har förenklingen gått för långt så det vi säger inte längre är sant? Då är det dags att backa.

Den tredje största synden för en journalist är att vara tråkig. Men två saker är värre: att vara köpt eller ha fel.

En av de finaste hedersbetygelser vi fått var när en chef på mellannivå på en av våra större redaktioner berättade om hur han förgäves försökte förmå sina chefer att stoppa ett inslag som var baserat på en undermålig undersökning. De högre cheferna ville ha den slagkraftiga och roliga undersökningen trots invändningarna. Inte förrän chefen sade att han inte ville behöva försvara publiceringen i Medierna på lördag fick han sin vilja igenom.

Det är så vi ser på Mediernas funktion i medielandskapet. Vi ska vara nageln i ögat på redaktörerna så att de redan från början fattar beslut som de kan försvara i offentligheten när frågorna kommer.

Det är klassisk journalistik – men med udden mot den egna kåren.

Lars Truedson